Direktlänk till inlägg 23 september 2013
Skolan började gå mot sitt slut och jag hade precis gått runt ekonomiskt varje månad och klarat mig med nöd och näppe. Jag sökte massvis med jobb men fick inte ens ett NEJ från flertalet, det fick mig att må dåligt över mig själv..ville ingen anställa mig för den jag var?
När studenten närma sig så förstod jag att jag måste få hjälp från något annat håll om jag inte får ett jobb inom det snaraste. Jag tog därför kontakt med socialen och bad och hjälp. Jag ringde dit och fick prata med en vid namn Vivecka som nekade mig direkt över via telefon till hjälp utan att ens höra min historia. Vivecka sa: - Dina föräldrar är betalningsskyldiga för dig tills du fyller 21!!!
Jag blev jätte ledsen och kände mig sjukt nertryckt på något sätt som jag aldrig känt förr. Jag tog kontakt med min kurator på skolan för rådgivning. Hon erbjöd sig att boka ett möte på socialen och följa med mig dit och prata med dom. Några dagar senare åkte vi dit och fick så klart sitta och prata med Vivecka som surt sa samma sak hon sagt över telefonen. - "Du får flytta hem för dina föräldrar får betala för dig, du får ingen hjälp här"!
Ledsen, besviken och arg snurrade mitt huvud i 200km/h på vad jag skulle ta mig till...
Att ringa till mina föräldrar och säga - "Ni hade rätt, jag hade fel!". Nej det tänkte jag absolut inte göra, jag var inte den tjejen som tänkte ge upp och stå för att jag tagit fel beslut om att skaffa lägenhet fast mina föräldrar var emot det!
Studenten kom och.....
FORTSÄTTNING FÖLJER...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
|||
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
|||
16 |
17 |
18 | 19 | 20 |
21 |
22 |
|||
23 | 24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
|||
30 |
|||||||||
|